En tur längs gränsen
Janteheimet 2012. Då stod fortfarande skorstenen upprätt
Dags för en ny berättelse och denna gång tar vi oss till det trevliga området runt Borveggen. Det blir besök vid ett par spännande platser, passage av gränsen, lite historia och kanske några höjdmeter. Precis som det brukar.
Vi kör från Rörbäcksnäs västerut, förbi Kroksätra och nästan hela vägen fram till gränsövergången. Men, ungefär en kilometer före gränsen viker vi höger i en vänsterkurva. Skogsbilvägen leder oss norrut med rätt fina och annorlunda vyer österut. Efter drygt en kilometer kommer vi till en stor vändplan där vi parkerar, även om vägen fortsätter en bra bit norrut.
När vi stiger ur bilen så märker vi genast en sak, hur tyst det är. Med lite tur så får vi se älgen redan nu men ofta har de smugit undan när vi kom. Men jag lovar, de finns här.
Janteheimet 2012. Den lundartade och öppna terrängen
Stigen ner till Janteheimet fortsätter i nordlig riktning, till höger om skogsbilvägen. Efter ungefär 200 meter kommer vi in på ett öppet, lundartat område som känns som att det har betats rätt nyligen. Men här har inga djur hållts på bete sedan andra världskriget vad jag vet.
Janteheimet 2022. Den stora granen spärrar nästan ingången till jordkällaren
Janteheimet kallas även Eliassons nybygge och byggdes under många år men man flyttade hit för gått 1868. Jag har skrivit mer om bakgrunden här: Eliassons nybygge / Janteheimet >>. Här fanns det ett flertal byggnader inklusive stall och jordkällare. Jordkällaren finns kvar bakom boningshuset men nu ser vi en stor gran som spärrar ingången.
Husen finns inte kvar utan de flyttades nedmonterade vintertid runt 1960 främst till området runt Närsjön och blev sportstugor. Detta skedde för många gamla gårdar och fäbodar. Boningshuset har jag tidigare letat rätt på vid Närsjön och syns nedan.
Det fd boningshuset från Janteheimet vid Närsjön 2013
När vi har sett oss mätta på området så beger vi oss rakt västerut genom skogen upp till fortsättningen på skogsbilvägen. Här finns det på flera ställen lämningar med gammalt hässjevirke med jag misstänker att de är av senare datum och inte från 1800-talet. Det finns även gott om älgspår i skogen och vid vägen.
Vi fortsätter rakt västerut över vägen och uppför. Det finns en gammal stig här men den tycker jag är lite svår att följa så kompassriktning är det som gäller. Efter ungefär 300 meter kommer vi ut på ett hygge och snart är vi framme vid Nevertjønna. Från Janteheimet och hit är det ganska exakt 500 meter.
Nevertjønna från norr
Vi håller oss till höger om tjärnen för det är en ganska stor men långsmal myr som vi riskerar att hamna på. Jag rekommenderar att vi tar oss till gränsgatan norr om tjärnen. Enligt en sägen kom det en svensk krigshär förbi här under vintern. Ska vi gissa på 1600-talet? Mitt på tjärnen så brast isen och en kista med skatter försvann i tjärnen. Här precis som på många andra ställen har fruktlösa försök gjorts att bärga skatten men jag tror att många av dem är just sagor. Om jag minns rätt är det den här kistan som har horn eller vingar som man ska kunna ta tag i. Självfallet ska det vara skymning eller natt, alla måste vara tysta, annars bryts förtrollningen. När det misslyckas hörs ett hånskratt och kistan faller ner i djupet.
Hangasknuveln
Nu fortsätter vi uppför norrut i gränsgatan och kommer efter cirka 400 meter fram till skogsbilvägen som följer gränsen en lång väg. En bit uppför höjden hittar vi ett mindre gränsröse som restes 1959. Nu kan vi välja två turer som båda är intressanta på sitt sätt.
Antingen följer vi den lite säregna stigningen uppför Hangasknuveln genom hygget där vi har ungefär en kilometer upp till toppen. När vi ändå är här kan vi fortsätta vidare norrut till den högsta toppen på Borveggen, det sk Borveggtårnet. Det är ytterligare en dryg kilometer från Hangasknuvelns topp i spännande skog. Här kan jag lova att det finns chans att se vilt.
En annan tur som jag väljer att inte berätta om denna gång är att hålla mer åt nordväst förbi den rivna fäboden Hangassetra som man flyttade ifrån för länge sedan på grund av stora problem med de underjordiska. Man vågade helt enkelt inte vara kvar. Senare tiders harjägare med flera vittnade också om ett rejält liv inne på det gamla tunet. Hit ska jag försöka gå inom kort.
Fortsätter man längs stigen så kommer man till den översta av de tre Borveggsetrarna där åtminstone två har byggnader kvar. En rundtur via Øvst-setra och via Midtsetra och Nest-setra längs grusvägen kan vara riktigt intressant. Jag har bara varit till Nest-setra för många år sedan så, ja... det får bli vid ett senare tillfälle.
Det tredje alternativet är att följa grusvägen från Hangasknuvelns fot norrut. Den går parallellt med gränsen och det finns många intressanta träd och stubbar att kika på. Här och var har vi fin utsikt österut men vi knotar på ungefär 2,5 kilometer tills vi når vändplanen. Jaha, var det allt?
Resterna av Prestkoia
Nejdå, bredvid vändplanen österut hittar vi de få resterna av Prestkoia som låg här. Enligt historien så var Karinus Olsen Storbrenna (Granli) gift med Gurine Børresdatter (som var dotter till Ljøsta-Børe som vi känner igen från alla historier från Støa Kanal). De fick bland annat en dotter som hette Gjertrud. Hon i sin tur gifte sig med prästen Josef Martin Schött från Sverige. Historien berättar at de två bodde ett tag i denna kojan när de var nygifta och därför kallas platsen för Prestkoia. (Trysilnavn.no)
Här kan vi vända men det går även att fortsätta norrut till nästa skogsbilväg drygt 250 meter åt nordväst. Då får vi bana oss väg genom skogen tills vi kommer ut på nästa hygge. Skogsbilvägen ligger en bit ovanför oss och jag har för mig att vägen tidigare kallades Stenlekåsvegen men nu heter den nog Grensekoievegen. Väl uppe på vägen fortsätter vi en knapp kilometer norrut tills den tar slut vid Grensebu.
Här finns det inte mycket att se heller. Resterna efter två hus eller kojor kan anas i terrängen men det är rejält övervuxet. Troligen har de använts vid skogsarbete och husen har flyttats för här finns inga rester mer än grunderna. Jag lär säkert få rätta detta senare.
Jaha. Vad gör vi nu? Jag har själv vänt här och gått hela vägen tillbaka söderut. På svensk sida finns inget naturligt mål. Det skulle möjligen vara Ingvallhögen 2,5 kilometer fågelvägen åt nordöst men det kräver skjuts osv. På norsk sida är det möjligen Søndre Tannåneset (Thune) som skulle kunna vara ett mål men det ligger fyra kilometer bort fågelvägen. Via skogsbilvägarna blir det betydligt längre. Möjligen är de fem kilometrarna ner till Storbrenna ett alternativ men... nej, det blir långt. Så jag rekommenderar att vi går samma väg tillbaka.
Nu kan vi ta oss tid att njuta av utsikten här och var, kika på de gamla stubbarna där fåglar har klämt fast kottar för att kunnat hacka ut fröna. Det finns gott om svamp runt om och javisst, med lite tur ser vi vilt också.
När vi kommer ner til röset igen vid Hangasknuvelns fot viker vi av åt sydväst och håller kompassriktning ner till skogsbilvägen. Härifrån kan vi gå direkt till vändplatsen där vi parkerade bilen.
Skrivet av Stefan 2023-06-04