Grensetrimmen 2023
Medaljerna är handgjorda av mig och min medvandrare Mikael i senvuxen tornedalsbjörk. AB Björntjänst upa levererade igen
Första helgen i september var det som vanligt dags för årets Grensetrimmen igen. Skulle vi få uppleva att fler upptäcker denna pärla efter pandemin? Förra året saknades en hel del besökare som brukar vara med.
Vädret var fint hela helgen och visst blev vi bönhörda, det kom många löpare och besökare, nästan 70 deltagare. Jättekul. Medaljerna som jag gjorde räckte precis. Nästa år ser jag till att göra ännu fler, framförallt eftersom det är 40-års jubileum. Jag kommer, kommer du?
Nybyggd trappa vid Grendehuset i Støa
Vi som inte springer runt brukar starta innan loppet och så även denna gång. Tyvärr hade jag faktiskt glömt skorna utan det fick bli kängorna som gällde. Visst det funkar men det blir rätt tungt. Framförallt eftersom vi dessförinnan hade tagit en tung vandring på morgonen upp på Stora Moberget med många höjdmeter. Det kändes i ben och fötter.
Uppe vid gränsen efter knappt 4 km
Min medvandrare och jag drog i väg i ett furiöst tempo längs grusvägen, förbi den fd fotbollsplanen, förbi Kråkeggdammen, förbi Ørtjønna och så uppför mot gränsen vid Bjøns.
Mitt i backen tittade jag vädjande på bänken som jag bar upp hit 2017 och jag var här i somras och oljade in den. Då gick det banne mig lättare än nu. Men nädå, det var bara att bita ihop men mina kängor talade om för mig väldigt tydligt att jag hade glömt skorna.
Uppe vid gränsen släppte jag greppet så min medvandrare fick segla iväg. Det var ju ingen tidtagning. Tänk, det här är nog 17:e gången som jag är med men ändå har man ett visst tempo i kroppen. Den här gången stannade jag till i Flatåsen och tog ett par bilder. Det är fascinerande hur naturen återtar och bryter ner det gamla boningshuset. Här finns en bänk och en informationstavla där man kan ta en paus. Men nej, jag skippade pausen.
På den svenska sidan har man de senaste åren tagit upp stora kalhyggen vilket är lite trist men som samtidigt ger nya intressanta vyer. Saftstationen var som vanligt vid grusvägen längs Lövåsvägen och den långa raksträckan bort till Stötenvägen blir bara längre och längre för varje år... Måste vara inbillning.
En rask spurt vid Närån tog mig upp till Stötenvägen. Här fanns det faktiskt några åskådare som hejade på. Det var bara att se oberörd ut och tacka så mycket. De ljud som utstöttes en bit bort när andhämtningen skulle tillbaka in i lungorna igen fick älgtjurens brunststön att verka klent. Vid Nymon brukar jag ofta se älgar när jag passerar men de hade nog hunnit halvvägs till Idre. Nejdå, så illa var det inte men fötterna klagade på att jag var dum nog att göra det här i kängor. Det idylliska Nymon passerades och dagen till ära var det flaggat med både norsk och svensk flagga.
Vinnaren i herrklassen passerar gränsen efter knappt 8 km
Det fina vädret och den lätta vandringen gjorde dock turen angenäm. Hela tiden väntade jag på den första löparen. Hur snabba var de i år? Jodå, en bra tid för vinnaren Emil Hagevik Bakke som passerade mig precis vid gränsövergången. Tror han hade tiden 34.39. Starkt! Dock är banrekordet från mitten av 1980-talet nere på drygt 32 minuter.
Längre fram kom vi till det vackra Sagmodammen med sina fina vyer där det också var flaggat med svensk och norsk flagga. Här blev det ett kort stopp som vanligt. Efter det gick den sista biten förbi Støa kanal till mål lätt.
Prisutdelning i Støa Grendehus
Väl tillbaka i Grendehuset var det skönt att belöna sig med en kaffe och en korv i lompe. Den nybyggda trappan var väldigt skön att sitta på minsann. Därefter dusch och prisutdelning där nästan alla fick pris om jag minns rätt. Själv vann jag bland annat en reflex för någon Ponnytidning. Tack! Hygglo! Passade mig perfekt. Jag noterade en del hånskratt men som sagt, jag vet var ni bor... :-)
Nästa år är det dags för 40-års jubileum. Medaljämnena är redan grovsågade så det blir ett skönt vinterpyssel att förbereda.
Resultat Grensetrimmen 2023 >>
Artikel om årets tävling på Kondis.no >>
Skrivet av Stefan 2023-09-04